Komposition

 

När jag var 16 år började jag för första gången ägna mig åt komposition. Jag fann det mycket enkelt när jag väl provade på det. Jag införskaffade ett notprogram – ett sådant där elegant program som man skriver in noter i och sedan kan lyssna på. Programmet liksom gjorde allting för mig, kändes det som. Sedan kom jag på att jag skapade allting själv och kände mig följaktligen som ett geni. Jag var förstås fullt redo att ett drygt halvår efter att jag skrivit mitt första stycke starta en hemsida om kompositionKomponera.se.

Mina första artiklar handlade om olika sätt att skriva musik. Jag vände mig till nybörjare (skönt att jag var vis nog att göra det), och skrev om hur man kan använda pianot, hur man kan använda gitarren, och hur man kan använda notprogram till att skriva musik. Jag illustrerade, till mitt senare jags stora förtretlighet, med mina egna kompositioner.

Är det inte lustigt det där? Hur man kan komma att så skarpt ogilla vad man varit så stolt över en gång i tiden. Än så länge, efter 200,000 besökare, är det dock ingen som har gnällt eller skrivit en sarkastisk kommentar om mina sånger. Jag undrar om man någonsin når ett skede i livet då man slutar vara missnöjd med det man gjorde för längesedan. Bono har exempelvis uttalat sig om sin succélåt ”Pride (”In the Name of Love”) och medgett att han inte alls tycker om den. Han ogillar exempelvis den i hans ögon alltför ytliga texten. Och ”Pride” blev ju en av 1980-talets största hits …

I skrivande stund vet jag inte om det är komposition som jag vill ägna mig åt i framtiden. Jag har inte skrivit någon musik på ett år, om man bortser från den Bach-koral jag skrev för en kurs. Samtidigt känner jag att det ändå finns hundratals outforskade områden. Det finns formler att justera, och det finns nya kombinationer att upptäcka. När jag besöker gymmet eller lyssnar på de melodifestivallåtar som hamnade topp 5 så tänker jag ofta – ”det finns mer”.

För stunden bidar jag min tid och skriver om andras kompositioner. Jag försöker intervjua etablerade kompositörer lite då och då, och skriver lite om kompositionstekniker. Jag har satt ihop en lång artikelserie om orkestrering och kan därigenom avsevärt mycket mer om den konsten än innan. Egentligen är jag helt redo att försöka börja komponera igen, men det känns som jag lär mig för mycket för stunden. Det jag komponerar idag är jag nog missnöjd med om en vecka.

Resonerar jag på fel sätt? Ja, det gör jag. Jag missar nämligen poängen. Den största glädjen i att komponera är just det – att komponera. Jag talar om något som pågår – något som man gör. I framtiden är jag nog inte nöjd över vad jag skriver nu, men egentligen kvittar det. När jag ligger för döden om förhoppningsvis många år så kommer jag med säkerhet också finna vissa av de saker jag gjorde lite nesliga, och de saker jag inte gjorde nödvändiga. Men så kan man ju inte gå runt och tänka.

Vid det här laget är ni troligen förvirrade över vad jag vill ha sagt med den här texten och vad jag själv menar. Men det är just den här halvschizofrena inställningen till skapandet av musik som gör att jag gång på gång försöker justera och förbättra mina artiklar, men i slutändan alltid väljer att ha kvar de där popsångerna som jag skrev när jag var 16 år och precis hade fått ett musikprogram att leka med. Det handlar väl om att försöka gå omkring i det yngre jagets skor lite grand. Ja det blir till att gå omkring i många olika skor. Jag,  alla åldrar mellan 17 och 20 har skrivit och publicerat på Komponera.se. Jag har till och med skrivit en liten artikelserie om musikteori. Och även den vill jag ändra. Men jag gör inte det. Jag lämnar artiklarna ifred och uppskattar den yngre jag för att han var stolt över det han gjorde.

(6/4 – 12)

 Kommentera

Du kan använda de här HTML-taggarna och attributen: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(krävs)

(krävs)

© 2012-2015 Musikalisk.se Suffusion theme by Sayontan Sinha