Musik och feminism

 

Musik och feminism är ett ämne som jag inte vet om jag vågar formulera mina tankar om särskilt mycket än. Det är ett relativt nytt fenomen inom musikvetenskapen – det har som diskussionsämne inte mycket mer än 20 år på nacken.

För och främst är den konventionella västerländska konstmusiken i grund och botten manlig, skriver musikvetare Susan McClary, en känd författare inom just ämnet musik och feminism. Beethovens 9:a, för att inte tala om de flesta av Mahlers verk, kan liknas vid falliskt våld. Det är så mycket sexuellt våld i dessa verk. Så många frustrerade utdragningar, så många tunga halleluja-klimax. Och så har det varit och fortsätter att vara. Det finns något särskilt manligt över hur traditionellt västerländsk musik har utformats.

För att inte tala om vad för musikalisk behandling kvinnor har fått, och fortsätter att få, inom filmer. Redan sedan filmens begynnelse har kvinnorna hamnat i männens blickfång, i regel med smäktande stråkar i bakgrundsmusiken. Musiken, som ofta används inom filmer för att sopa över filmers mer irrationella element (såsom tidshopp), kopplas också samman med andra former av irrationalitet. Såsom mystiska öar där det bor jättelika gorillor och dinosaurier. Och kvinnorna. De objektifierade, med makt att förföra.

Förhoppningen är att musik och feminism är något jag kommer att kunna utforska mer i framtiden. För någon anledning måste det ju finnas till att en så slående majoritet av världens tonsättare är män?

 Kommentera

Du kan använda de här HTML-taggarna och attributen: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(krävs)

(krävs)

© 2012-2015 Musikalisk.se Suffusion theme by Sayontan Sinha