Kompositören är Gud. Instrumentalisterna är profeter. Publiken är folket, som accepterar, eller förnekar det profeterna har att säga.

På det sättet har det sett ut inom den västerländska konstmusiken i århundraden. Kompositören är i en klass för sig. Hans verk ska framföras enligt hans plan (och jag använder ”hans” på grund av den manliga dominansen bland klassiska kompositörer), eller så nära planen som det bara i möjligt.

Under mitten av 1900-talet började detta ifrågasättas. Behöver det verkligen vara på det här sättet. Kan inte en kompositör skapa förutsättningar för en musikalisk upplevelse, men sedan kliva åt sidan medan instrumentalisterna eller kanske till och med publiken får en viktigare roll i skapandet? Idén om att kompositören kan ta en mer ”passiv” roll har sitt ursprung i Zen-buddhismen, som konstmusiker gradvis började intressera sig för under den här perioden. I grunden handlar Zen just om passivitet – att man tar avstånd från att försöka styra livets händelseförloppet genom ständiga intentioner och planer, och istället låta världen göra jobbet.

Det är förstås en förenkling från en som inte alls studerat Zen-buddhism, men det är mycket intressant filosofi som gett upphov till den aleatoriska musiken – den ”slumpmässiga” musiken. Den store pionjären är, som många känner till, John Cage. Lyssna till hans Music of Changes (1951)!

 Kommentera

Du kan använda de här HTML-taggarna och attributen: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(krävs)

(krävs)

 
© 2012-2015 Musikalisk.se Suffusion theme by Sayontan Sinha