Planen är att sätta på Harry Gregson-Williams soundtrack till Ridley Scotts Kingdom of Heaven (2005) på Spotify. Men varför är det planen? Jag har aldrig gjort mer än sett filmen, och aldrig riktigt blivit kär i soundtracket. Just detta kändes rätt kl. 14.21 mitt på bleka måndagen. I fredags, när jag befann mig vid samma position var det Mozart-sonater för hela slanten som gällde.

Under en arbetsdag är det många sorts val som man måste göra när det gäller att välja musik:

1. Vad är jag sugen på?

2. Kommer jag kunna koncentrera mig på det jag borde göra när jag lyssnar på det?

3. Vilken volym behövs för att jag inte ska lida av tystnadsångest, men samtidigt inte distraheras?

4. Är svaret på fråga ett fortfarande detsamma?

5. Nähä, okej men vad jag är jag sugen på?

Osv.

Olika former av musik kräver olika mycket av vår uppmärksamhet. Vi kan lyssna passivt, vi kan lyssna aktivt. Och det är inte alltid vi kan styra över hur aktivt eller passivt vi lyssnar. Jag satte på Kingdom of Heaven, och det var ett misstag. Planen var att den instrumentala musiken skulle sväva i bakgrunden och ge mig arbetsro (en lägenhetsrenovering pågår ovanför mitt huvud), men den visade sig vara för intressant. För ny. För mycket vokalmusik, tror jag. 203 ord på 25 minuter är inte särskilt bra jobbat.

Selektiv hörsel. Vill jag gå en kurs i. Alla borde det. Alla som går och gnäller på ljudföroreningar. Alla som väljer ilska före filtrering.

Planen: i morgon skriver jag en artikel om selektiv hörsel som faktiskt går att läsa.

 Kommentera

Du kan använda de här HTML-taggarna och attributen: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(krävs)

(krävs)

 
© 2012-2015 Musikalisk.se Suffusion theme by Sayontan Sinha