För en uppgift i mina analysstudier har jag under eftermiddagen komponerat expositionen till en sonat. Jag har låtit mig inspireras av Mozarts sonater och försökt skapa ett enhetligt stycke i klassicistisk stil.

Vad märker man? Jo, Mozart var ypperligt duktig på att skapa de mest eleganta och lyssnarvänliga teman och modulationer med minimala medel. När man försöker göra likadant så går det inte riktigt. Det finns en magisk Mozartgräns som inte går att överskrida.

Expositionen till en sonat har olika delar i sig. Dels ett huvudtema, sedan en överledning, och därefter ett sidotema. Huvudtemat måste vara distinkt från sidotemat och överledningen bör inte innehålla något riktigt tematiskt material utan ska istället ”vara på väg någonstans” hela tiden. Just detta var bland det svåraste att få till, eftersom man automatiskt tänker ”melodier”. För presenterar man för mycket melodiskt material så förlorar man enhetligheten. Två teman. Två distinkta ska det vara.

Återigen har vi ett sådant där ”less is more”-exempel som biter en i baken som kompositör hela tiden. Fram till 2011 hade jag knappt komponerat någonting som inte var i ”more is more”-stil. Nya saker hela tiden, nya teman, nya tonarter. Det finns en anledning varför samma melodier återkommer gång på gång i musikaler och operor. Det behövs. Vi behöver se kopplingar, samband, relationer. Allt måste kunna knytas ihop. I ett litet paket.

 Kommentera

Du kan använda de här HTML-taggarna och attributen: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

(krävs)

(krävs)

 
© 2012-2015 Musikalisk.se Suffusion theme by Sayontan Sinha